EM JO TH

Att gå ensam tvärs igenom stan mitt i natten är en hel vetenskap. Man delar automatiskt in alla människor i två kategorier: 1. Personer som är bra att de är i närheten. 2. Personer som inte alls känns särskilt bra att ha i närheten.

Eller bedömning 1 är ju i grunden: är det en man/kille eller kvinna/tjej? Är det en tjej är det bra. Lugnt. Safre. Är det en kille kan det va bra eller dåligt. En snabbt överslag: ser killen ut som en sån som skulle kunna överfalla en eller ser han ut som en som skulle hjälpa en om man skrek på hjälp? Om det är det senare kan man känna sig hyfsat trygg så länge man går samma väg. Helt inbillat. För hur fan ser man om nån är våldtäktsman? Men man lurar gärna i sig att han är en bra kille. Helst en stark kille. Modig också.

Som nu ikväll, när jag gått från Kajsa. Väl inne i stan så kom två killar in på samma cykelbana framför mig, i samma riktning. Efter typ 5 sekunder hade jag bestämt att det va bra killar det här. Dom såg himla trevliga ut, inte alls särskilt överfallaraktiga, fastän jag bara sett dem på håll - bakifrån. Så jag höll mig typ 10 meter bakom dom och som av något av ett mirakel så "följde" de mig hela vägen hem. Eller rättare sagt, de skulle samma väg som jag. Och det kändes bra. Jag hade ju bestämt att de skulle hjälpa mig om nåt skulle hända. Skönt! När jag svängde av så fick jag nästan lust att ropa "tack för att ni följde med!". Men det hade kanske verkat konstigt. Så jag struntade i det.

I alla fall kom jag hem, hel och ren and in one piece. En helt vanlig måndagkväll vid midnatt i en medelstor svensk stad.
God natt.