EM JO TH

Jag är sjuk. Förkyld. Men jag har vilat mig i form och tror jag redan är på bättringsvägen. Har nämligen inte tid att va sjuk. Det har man väl aldrig, men

#1: idag är det demonstration ju. I spöregnet. Men jag struntar i regnet, för jag måste va med. Kan inte längre bara prata, måste göra något som syns, som märks. Något har väckts. "Demonstration mot parlamentarisk främlingsfientlighet" heter det på Facebook. "Stå upp för sina medmänniskor" kallar jag det.

#2: på måndag åker jag till Stockholm på smink-intensivkurs. Härligt ytligt och kul ska det bli. Tre dagar på Make Up Stores glassiga huvudkontor. Det blir lite årtals-makeup'er, catwalk och kill-smink. Och då har jag ju ingen lust att snora och hosta på modellerna.

16.00 idag, vid järnvägsstationen är det som gäller om du vill göra nåt mer än att knyta näven i fickan.

En kanna té, en mysbyxa, en ansiktsmask, en bästis, några tända ljus, en soffa.

Ibland är det inte svårare än så.

Nu är vi där. Igen egentligen, men den här gången är det annorlunda. Den här gången är det inte Bert Karlsson som få folk att rösta på ett främlingsfientligt Kalle Anka-parti. Den här gången är det organiserade personer i kostym, flera med bakgrund som nazist och med kopplingar till vit maktmusik. Den här är det ett parti som funnits ett tiotal år som polerat upp sin yta och slipat bort de hårdaste kanter. För de "är ju inte främlingsfientliga, de tycker bara att vi ska ha en ansvarstagande invandringspolitik".

Igår satt jag själv i soffan och kollade på valvakan. Mitt hjärta värkte och när det stod klart att Sverigedemokraterna kommer in som femte största parti i riksdagen med fler röster än både Vänsterpartiet och Centerpartiet kunde jag inte hålla mig längre. Jag grät. Ensamt och tyst fällde jag några tårar för de Sverige som en gång vart men som uppenbarligen inte längre finns och som antagligen inte kommer återuppstå någon gång snart, om någonsin.

Det blåser kalla vindar och det sitter ett tyst spöke vid varje köksbord i Sverige idag. Och det kommer sitta där minst 4 år till.

Därför klär jag mig svart idag.
Det är dags nu. Jag kan inte längre titta på.

Inatt drömde jag att jag fick ett barn som va 50% människa/50% mops. Jag va jätteglad och det va så mysigt och allt sånt, men jag fattade ändå inte hur fan det gått till. "Var det det här jag ville med mitt liv?" undrade jag. Min mamma sa att "visst, han ser lite anorlunda ut, men vi älskar honom ändå". Den hade människokropp men som mopspäls på huvudet och lite tillplattad näsa.

Det här med min mops-obsession kanske börjar gå lite långt..?