EM JO TH

Nu är vi där. Igen egentligen, men den här gången är det annorlunda. Den här gången är det inte Bert Karlsson som få folk att rösta på ett främlingsfientligt Kalle Anka-parti. Den här gången är det organiserade personer i kostym, flera med bakgrund som nazist och med kopplingar till vit maktmusik. Den här är det ett parti som funnits ett tiotal år som polerat upp sin yta och slipat bort de hårdaste kanter. För de "är ju inte främlingsfientliga, de tycker bara att vi ska ha en ansvarstagande invandringspolitik".

Igår satt jag själv i soffan och kollade på valvakan. Mitt hjärta värkte och när det stod klart att Sverigedemokraterna kommer in som femte största parti i riksdagen med fler röster än både Vänsterpartiet och Centerpartiet kunde jag inte hålla mig längre. Jag grät. Ensamt och tyst fällde jag några tårar för de Sverige som en gång vart men som uppenbarligen inte längre finns och som antagligen inte kommer återuppstå någon gång snart, om någonsin.

Det blåser kalla vindar och det sitter ett tyst spöke vid varje köksbord i Sverige idag. Och det kommer sitta där minst 4 år till.

Därför klär jag mig svart idag.
Det är dags nu. Jag kan inte längre titta på.